Antikens människosyn och filosofi | Fördjupningsuppgift

Utdrag

Aristoteles anser att man ska leva efter dygder. Dygder kan beskrivas som eftersträvansvärda sätt att vara. En dygd ligger mittemellan två ytterligheter. Man ska finna medelvägen mellan dessa två ytterligheter. Slösaktighet och snålhet är två ytterligheter och den gyllene medelvägen mellan dessa är frikostighet. Men vad är poängen med att leva efter dygder, vad är målet? Dygderna leder till Eudaimonia, lycka. Aristoteles vill emellertid inte
definiera Eudaimonia som den lycka vi pratar om i vardagen. Alltså inte den korta lycka vi upplever när vi tar första tuggan av en god glass. Aristoteles lyckobegrepp Eudaimonia betyder istället ett mer varaktigt tillstånd av lycka och lust. En dygdig människa har övat upp sättet han lever ut sina känslor. Han behöver inte hålla inne ilskan då den bubblar upp utan kan utan omsvep säga rätta saker och bete sig rätt. Han blir lagom arg vid rätt tillfälle på rätt person t.ex.
Jag gillar Aristoteles väldig utarbetade moral. För att leva ett gott liv ska man följa dygder. Han pratar också om människan och hur hon inte kan ha dessa dygdiga egenskaper utan andra människor. Hon lever i ett zon politicum. Aristoteles tankar känns sunda och flexibla men kanske inte så spännande och livsbejakande som epikurismen. Du hoppar kanske till och sätter ditt kaffe i halsen när du läser att jag beskriver Aristoteles moral som flexibel. Vad jag menar är hur han tar hänsyn till handlingens sammanhang. Bara för att du kanske handlar våldsamt behöver det inte betyda att du har handlat odygdigt. Låt oss säga att din bästa vän får stryk på gatan. Du ser detta och ingriper med våld. Aristoteles skulle inte anse att du hade handlat odygdigt eftersom sammanhanget... Köp tillgång för att läsa mer Redan medlem? Logga in