Förintelsen: Min berättelse | Brev

Uppsatsen är kvalitetssäkrad av redaktionen på Studienet.se
  • Samhällsvetenskapsprogrammet (SA) Årskurs 1
  • Historia 1b
  • A
  • 5
  • 2092
  • PDF

Förintelsen: Min berättelse | Brev

Ett fiktivt brev med en berättelse från en överlevande från förintelsen. I brevet redogör den judiska mannen för sitt liv, och berättar om sin uppväxt i nazi-ockuperade Polen och sin vistelse i ett koncentrationsläger.

Utdrag

Kära Zara

Jag skriver detta till dig så att du ska få veta vad jag och min familj gick igenom under andra världskriget.

Jag är jude och föddes år 1921 i Kraków i södra Polen. Sedan många år bor jag i Stockholm. Min fru Adalie blev bara 89 år gammal då hon dog av cancer för två år sedan, tillsammans fick vi två barn, Delia, 58 och Jedrik, 54. De bor också här i Stockholm tillsammans med sina familjer. Jag lever ett normalt liv och ingen i min omgivning stör sig på det faktum att jag är jude.


Jag växte upp som en vanlig judisk pojke tillsammans med min familj. Min far var advokat och mamma var städerska. Det var pappas inkomst som gjorde att vi klarade oss genom åren, mammas inkomst hjälpte till med lite extra saker som behövdes lite runt i huset.

Min bästa vän Emmilians och hans familj bodde i huset bredvid. Varje vecka firade vi Sabbaten tillsammans. Det var trevligt att umgås med de, vi var som en stor familj. Jag såg Emmilians som en bror, min allra bästa vän.

Jag kommer ihåg att jag frågade min far en gång om varför vi inte kunde adoptera Emmilian, han skrattade bara och sa att jag var galen. Mina bästa stunder var med honom, det fanns dock en stund då han inte var med. Då var jag 16 år gammal, i 1936. Det var under Rosh Hashana, det judiska nyåret. Jag träffade en flicka vid namn Adalie, lika gammal som jag var då. Hon hälsade på någon utav mina grannar, och stannade där ett par dagar. Så fort jag såg henne så blev jag varm inombords. Hennes glittrande ögon och det perfekta leendet tog andan ur mig. Min första förälskelse, det är vad hon var. Min första och enda. Jag umgicks med henne hela tiden då hon var där och precis innan hon skulle åka hem igen så sprang hon till mig och gav mig en liten puss. Jag blev så glad, det enda jag ville var att berätta för Emmilian och till min familj. Det gjorde ont att se henne åka. Jag ville bara be henne att... Köp tillgång för att läsa mer

Förintelsen: Min berättelse | Brev

[0]
Inga användarrecensioner än.