Sagoelement - "Det var en gång..." | Elevnovell

Utdrag

Det var en gång en liten by där det bodde en pojke vid namn Taimu. Han var inne i skogen för att leka kurragömma med sina tre syskon, och Taimu som var minst av alla blev övertalad att vara först att leta, men det brydde han sig inte direkt om, för hans syskon brukade inte låta Taimu vara med dem och leka, eller något annat för den delen, så han log glatt bara för att han fick vara tillsammans med dem.
–68… 69… 70!!! Här kommer jag! ropade Taimu ut bland träden. Han letade mellan varje stock och sten, överallt, men hans syskon var ingenstans att bli funna. Men Taimu ville inte förstöra denna chans att visa att han också var en av gänget, och fortsatte sitt sökande.
Men även om han letade ända tills solen gick ner så gick det inte att hitta dem, och Taimu började få en ond aning, för även om han var yngst hade han hört historier om barn som kommit bort i skogen och aldrig mer blivit sedda igen, det hade hans syskon själv berättat för honom
I tron att hans syskon blivit borttappade så sprang Taimu mot riktningen där deras hem låg. Hans ögon fylldes med tårar och man förstod att han hade svårt att se då han snava över rötter och stenar. Men han fortsatte att springa ända tills han såg det vänliga skenet av hans hydda. Hans steg som innan hade varit fyllda av språng saktades ner tills han stod helt stilla, för där såg han tre mänskliga former stå på verandan.
–Vad är det, Taimu? Gick det inte att hitta oss? Taimus äldsta bror log skadeglatt mot honom och tvillingsystrarna stod på vardera sida och fnittrade. Allt var påhittat, de hade lämnat honom och gått hem, han var åter igen bara något de pekade och skratta åt.
Taimu hade fortfarande tårar i ögonen, och de var än riktade mot hans syskon, men de rann inte ner för att han var lättad att de var hemma utan för att han blev så arg.
Med snabba steg stampade Taimu iväg tillbaka in i skogen, han måste bort ifrån de dömande skratten som han hört för mycket av genom sitt liv.
……….
–Varför är det alltid jag?! Taimu sparkade en sten från marken. Jag blir alltid lämnad ensam! med sin ärm torkade han bort tårarna men ramlade över en rot, han reste sig dock inte upp från den kalla marken, hade inte orkan att ta ett steg till. Han kröp ihop i fosterposition och tänkte inte hålla inne tårarna, smärtan att vara helt ensam utan någon att kalla vän kom till ytan. Ingen var i närheten för att kunna se honom.
–Vad är din önskan? En varm röst talade lugnt med honom och Taimu öppnade hastigt ögonen. Han rörde sig inte, vågade inte ens andas.
–Vad är din önskan? sa rösten igen, lika stilla, lika varm. Ingen hade någonsin talat med Taimu med en sådan omtanke i rösten. Sakta reste han sig så han satt med knäna på den bara marken och såg sig omkring. Bland träden stod en vacker kvinna, den vita klänningen hon hade på sig var passande för en prinsessa, hennes snövita hår räckte ner till hennes vader och hennes is-blå ögon var fyllda med kärlek.
–Ve…Vem är… Vad menar… stammade Taimu fram, hans röst var svag i jämförelse med hennes. Men hon bara skrattade, men det var inte ett skratt mot honom, det hade en annan klang som Taimu aldrig hört i hela sitt liv.
–Yui, mitt namn är Yui och jag ser att du inte har någon glädje kvar, sa hon och gick närmare Taimu med lätta steg, efter hennes fotspår vaknade vackra små vitsippor till liv. Vad är din önskan? frågade hon igen.
Taimu hade blicken fäst på henne men fick inte fram ett enda ord. Han visste vad hans önskan var men det var onödigt att försöka, ingen gillade... Köp tillgång för att läsa mer Redan medlem? Logga in