Analys

Här får du hjälp med att analysera novellen ”Far och jag” av Pär Lagerkvist.

I analysen kommer vi att fokusera på novellens komposition, karaktär och berättere samt språk och symbolik.

Kompositionen följer tiden och personernas utflykt. Novellen börjar under en solbelyst dag och slutar under mörk natt. Den följer utflykten hemifrån, som går ut i naturen och slutar under hemvägen på natten.

Vi kommer att närmare studera hur huvudpersonen förändras, denne är även novellens berättare. I början upplever berättaren världen omkring sig som skön, idyllisk och utan faror. I slutet är personen rädd för mörkret och upplever stark ångest.

I avsnittet kommer vi även in på novellens dubbla berättarposition. Vi undersöker även betydelsen av att novellen berättas med utsikt bakåt, där en vuxen berättare ser tillbaka på sina barndomsupplevelser.

Vi undersöker även förändringen i relationen mellan fadern och berättaren. Först uppfattar berättaren fadern som en klok och omsorgsfull beskyddare, men efterhand upplever han att fadern inte visar samma omsorg eller kunskap längre. Slutligen känner sig berättaren övergiven av fadern.

I avsnittet om språk och symbolik ser vi närmare på den symboliska användningen av naturen och på vilket sätt detta kan höra samman med syndafallsmotivet. Vi kommer in på naturens symboliska betydelser, passerandet av en bro, personifikationer samt slutets mörka, skrämmande tåg.

Utdrag

Nedan kan du läsa ett kort utdrag ur vår analyshjälp till novellen

Resan blir en metafor för förhållandet mellan far och barn

I många äventyr möter vi strukturen: hem–ut – hem, där huvudpersonens resa ut i världen kan tolkas som en metafor för livet och personens utveckling. Vi kan se något av detta i ”Far och son”, där vi också kan läsa personernas resa eller utflykt som en bild för en livsutveckling. Här är det särskilt intressant att se på förhållandet mellan fadern och barnet.

Under den första delen av resan, ser barnet upp till sin beskyddande far, som till exempel ser efter om det är säkert att gå på rälsen: ”…men far var vid järnvägen och hade rätt till det.” Vi får också veta att fadern hälsar på föraren av ett förbipasserande tåg, eftersom han känner honom.

Tillsammans med fadern är det inte heller farligt eller skrämmande för barnet att passera en bro, trots att vattnet nedanför strömmar kraftigt. Barnet tar bara faderns hand och så går de lugnt över. Under hemvägen förändras förhållandet. När de passerar bron på vägen tillbaka, vill barnet egentligen helst bäras över, eftersom det är mörkt och skrämmande, men fadern gör det inte. Vi hör, att:

Jag trodde far skulle bära mig över, men han sade inget, han ville väl att jag skulle vara som han och inte tycka det var någonting.

Här ser vi hur förhållandet är annorlunda från hur det var tidigare i barnets liv. Barnet förväntas att klara utmaningarna själv i högre grad. Bron kommer därför att symbolisera en form av övergång i relationen till fadern.